Kommunens historia

Hultsfreds kommun är en sammanslagning av Hultsfreds köping, kommunerna Vena, Lönneberga, Målilla, Gårdveda, Tveta, Mörlunda, Järeda och Virserum.

Till och med 1926 var Hultsfred en del av Vena kommun benämnd Vena Skate. Den 1 januari 1927 blev Hultsfred egen köping.

Den 31 december 1951 upphörde kommunerna Gårdveda, Tveta och Järeda. De slogs samman med Målilla respektive Mörlunda och Virserum.

Nuvarande Hultsfreds kommun bildades 1 januari 1971.

Följande text är hämtad ur Kulturminnesvårdsprogram för Hultsfreds kommun. Notera att texten är från 1992!

Naturförutsättningar

Naturmiljöns berggrunder, jordarter, vattenstråk, klimat och vegetation ger förutsättningarna för människans vistelse och försörjning i ett område. Småland är de omväxlande landformernas provins. Här har genom årmiljonerna olika berggrunder skapats och förändrats bl a genom inlandsisens påverkan; även människan har påverkat landskapet till vad det är idag.

När senaste inlandsisen för ca 14 000 år sedan smälte av, höjde sig landet; klimatet förändrades och vegetationen tilltog. Det vi ser idag från denna tid är rullstensåsarna, sandslätterna, lerområdena, jättegrytorna, flyttblocken, reporna och de blanknötta berghällarna. Med den allt mer människovänliga floran och faunan tog sig ca 8000 f Kr strövande jägare och fiskare vägen in i trakten.

Norra Kalmar län är en högplatå, som svagt sluttar söder ut. Hultsfred ingår i det sydöstra höglandet, en utlöpare av småländska höglandet. I Lönneberga når det sin högsta punkt i kommunen 270 meter över havet. Emån med Silverån,

Virserumsån/Gårdvedaån och Verån avleder vatten mot havet i dalstråkens odlingsbygder. Trakten är mycket sjö- och skogsrik.

Byarna och gårdarna har p g a den begränsade tillgången på odlingsbar mark lokaliserats till de sydsluttande moränområdena. Dessa finns i utkanten av de flackare partier som bildats i närheten av de rullstensåsar som genomskär kommunen.

Det är längs dessa sydsluttningar som boplatser ända sedan stenålder alltid funnits.
Vi ser sällan spår av dessa, men lösfunna stenyxor och andra föremål, som hittats på åkrar eller i trädgårdar bekräftar detta. I anslutning till ensamgårdarna och byarna finns idag gravar och gravfält från yngre järnåldern. De gamla gårdarna har inte bara anor i medeltiden utan ofta ännu längre tillbaka i historien.
Skogsbygderna och det småskaliga jordbruket är ett par av de faktorer som har bidragit till att skapa den småländska envisheten och den kreativa småföretagsverksamheten.

Äldre stenålder (ca 10 000-4 000 f. Kr.)

Omkring 10000-9500 f Kr släppte landisen sitt grepp om Hultsfredsområdet. De äldsta beläggen för bosättning i kommunen tillhör något senare perioder, sannolikt slutet av den äldre stenåldern ca 6 000-4 000 f. Kr.

Dessa tidiga Hultsfredsbor levde av fiske, jakt och insamling av allehanda ätliga växter, bär, frukter etc. Området har med sina varierande ekozoner erbjudit goda förutsättningar för en sådan livsform och man kan räkna med en stationär befolkning redan under denna period.

Människornas boplatser låg vid sjöstränder och intill ådrag vilket antyder fisket som en viktig näringskälla. I boplatsernas närhet har emellertid en rad andra näringsresurser funnits att tillgå och platser med särskilt gynnsamma förhållanden har fungerat som basläger där man bott under stora delar av året. Exempel på sådana boplatser är Järnudda vid sjön Hulingen i Vena sockenn och en boplats vid Lillesjö i Mörlunda socken. Flera mindre boplatser vittnar om säsongsvisa eller tillfälliga vistelser då tillgången på något särskilt byte varit god.

Redskap och vapen tillverkades av lokala råmaterial, yxorna av grönsten och småredskap som pilspetsar, knivar, skrapor etc av kvarts eller porfyr. Enstaka flintredskap vittnar om handelskontakter med kustbefolkningen.

Yngre stenålder och bronsålder (ca 4 000-500 f. Kr.)

Under den yngre stenåldern gjorde sig nya näringskällor gällande. Boskapsskötsel och viss odling introducerades gradvis i området. De traditionella näringarna spelade dock fortfarande en viktig roll i försörjningen.

Bondestenålderns boplatser ligger ofta på höjder eller sluttningar ett stycke från vattendragen. Ådalarna har varit speciellt attraktiva, sannolikt beroende på goda betesmarker och lätta sandjordar som lämpat sig väl för ett lågtekniskt jordbruk. Detta gäller exempelvis Emåns och Gårdvedaåns dalgångar där flera boplatser påträffats.
Under bondestenåldern växer ett allt öppnar betes/odlingslandskap fram och många lösfunna stenyxor vittnar om röjning av nya marker. Rika fynd från slutet av bondestenåldern/äldre bronsåldern antyder en påtaglig befolkningsökning och en expansion av bebyggelsen till tidigare obebodda områden i höglandet. Från samma period finns i kommunen flera gravanläggningar, främst rösen av olika dimensioner ibland med gravkistor byggda av kantställda hällar. Gravarna representerar en i området bofast befolkning med en stabil ekonomi, sannolikt baserad på boskapsskötsel. Bronsåldern medför inga större förändringar av bosättningsmönster och ekonomi.

En inblick i människornas religiösa föreställningsvärld ger de offrade prestigeföremål som påträffats i nu utdikade våtmarker. Oftast rör det sig om omsorgsfullt huggna grönstensyxor men ibland har även importerade flintyxor/dolkar offrats till högre makter. Under loppet av den yngre stenåldern blir flinta alltmer vanligt som redskapsmaterial vilket visar att handelskontakterna med de flintförande områdena ökar.

Järnålder (500 f. Kr.-1 000 e. Kr.)

Skeppsleden i Kalmarsund var under bronsåldern en viktig handelsled för utskeppning av den viktigaste handelsvaran torkade hudar. Skeppsleden är den äldsta kända sjöleden mellan nordeuropeiska fastlandet och östersjöländerna.
Under järnåldern blev farleden i sundet ersatt av en farled öster om Öland. Grunden för denna tids uppblomstring är boskapsskötselns export av hudar och lädervaror till den romerska armén som låg förlagd i Nord- och Mellaneuropa vid denna tid. Kalmarbygden och därmed Hultsfredstrakten tjänade som Ölands uppland.

Vikingatiden var, som i övriga Asien och Europa, delvis ett slavsamhälle och man var fortfarande organiserad i stammar. De anrika grekiska och romerska samhällenas kulturer nådde endast i liten utsträckning landet genom handels- och krigsfärder i väster- och österled. Sakta påverkades dock både invånarna och miljön av dessa impulser.

I trakten finns många järnåldersgravfält, vilka anlades intill boplatserna vid ådalarnas lättodlade och genomsläppliga jordar. Även närhet till goda betesmarker och rik fodertäkt samt goda kommunikationer och fiskemöjligheter fanns. Slaggfynd visar att sjö- och myrmalm har använts för järnframställning i trakten. Skogen nyttjades för malmtillverkning, byggande, tillverkning av möbler, redskap samt som bränsle.
Troligen tog den första järnexporten sin början vid tiden för Kristi födelse, då Småland, Öland och Gotland spelade en viktig roll i det nordeuropeiska handelsområdet.

Förutom den internationella handelsplatsen Birka i Mälaren fanns troligen under denna tid statsliknande centralbygder bl a i Emådalen, med administration, kultur och handel.

Marknadsplatser var under förhistorisk tid troligen knutna till lokala kult- och tingsplatser. Målilla kan ha varit en sådan.

Medeltid (år 1 000-1 500 e. Kr.)

Fortsatt och intensifierad nyodling skedde i Småland liksom i övriga Europa under 1000-1300-talen.

Under 1000-talet kom kristendomen och med den en administrativ feodal sockenorganisation. Stenkyrkor byggdes, såsom Tveta kyrka, som är väl bevarad. Begravningsplatser anlades under ledning av utländska präster och munkar.
Träldomen avskaffades och nya samhällsklasser bildades, landskapslagarna infördes efter mönster från det feodala Europa. En fast organiserad krigsmakt skapades där det småländska fotfolket ingick.

Kalmar, som omtalas som befäst handelsstad på 1100-talet med både tysk och svensk prägel, var dåvarande Svearikets port mot söder. Bondesamhället blev allt mer inlemmat i Europa genom Hansans nordeuropeiska handelsmonopol. Kyrkan var tidsperiodens internationella organisation.

Järnhanteringen nådde sin högsta utveckling under denna epok och sysselsatte en stor del av befolkningen. Slagghögar förekommer på många platser inom kommunen i sydost, nordost och i väster.

Från medeltiden finns belägg för två medeltida adliga storgårdar, Ryningsnäs och Hagelsrum. Järnbruket i Hagelsrum har sitt ursprung från 1400-talet då masugnsprocessen utvecklades.

Från åtminstone tidig medeltid har skvaltor/fotkvarnar funnits i bygden. Kunskapen importerades troligen från medelhavsländerna. Vadstena kloster disponerade en tid kvarnen i Hagelsrum.

Marknaderna i Mörlunda, Målilla och Virserum utvecklades i samband med stora kyrkliga mässor och fester.

Principen för den medeltida radbyn importerades också från Europa. Typiska exempel är Målilla och Tulunda. För övrigt finns många exempel på mer geometriskt ordnade klungbyar.

Förindustriell tid (1500-1850)

På 1500-talet fick ett enat Sverige en stark kungamakt med central styrning över kyrka, militärväsende, jord- och skogsbruk, förindustriell utveckling, domstolsväsende, skeppsbyggande m m. Statsfeodalismen styrde från Stockholm samhällsutvecklingen över samhällsklasserna adel, präster, borgare och bönder med hjälp av skråväsende och andra tyska principer. Den tidigare bondehären ombildades till en stående armé. Var tionde man blev knekt såväl i Småland som i övriga landet. Landets trupp var bondsöner som hade till uppgift att försvara hemorten.

Den svenska krigsmobiliseringen byggde på den monopolställning man hade för produkterna koppar, järn och tjära. Genom stadsgrundningar, handelsmonopol, husbyggnader, indelningsverk, postgång, lantmäteriväsende, riksbank, jordtaxering, vägutbyggnader, bergsbruk m fl åtgärder genomfördes en kraftig samhällsutveckling. Kalmar och Västervik var stapelstäder som drev utrikeshandel samt köphandel inåt landet.

Den nuvarande länsindelningen härrör från 1600-talet. Då tillkom också det för Sverige unika militära indelningsverket, som skulle bestå fram till 1901. Det innebar att bönderna skulle hålla knekt med torp och jord.

Under 1700-talet gynnades handeln och förindustrin av statsmakten och en väsentlig utbyggnad ägde rum av statlig byråkrati för den samhälleliga planeringen och organisationen. Utrikeshandel med bergsprodukter, timmer m m blev av stor betydelse och handelshusens inflytande ökade genom styrning från Holland och England. Storskiften av jorden genomfördes och den götiska gårdstypen blir förhärskande i denna del av landet med sin uppdelning av funktioner i separata träbyggnader som bildar rektangulära gårdsrum. Ännu på 1700-talet var husens möblering väggfast och öppna spisar användes för uppvärmning och matlagning.
Torp och backstugor, som på 1600-talet tillkom på säterierna, uppstod på 1700-talet även på bondejorden. Dessa är mycket typiska för Småland, där ensamgårdar och spridd bebyggelse alltid funnits. Torparna fick göra dagsverken på officerarnas herrgårdar. Dessa blev mönsterjordbruk och gick i spetsen för reformer inom jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. Hägnaderna för boskapen runt gårdsplaner och hagar var byggnadsverk i trä eller sten. Dessa gärdsgårdar är mycket rumsbildande i landskapet.

Centralmaktens beslut om radikala omfördelningar av åkermarken för att skapa rationella jordbruk under 1700- och 1800-talen gjorde att storskifte, enskifte och laga skifte genomfördes. Detta var helt i linje med vad som hände i övriga Europa. Även i Sverige fick detta avgörande betydelse för den materiella och andliga kulturens utveckling.

Naturvetenskapens framsteg ledde till att mekaniska och kemiska processer kunde ersätta och komplettera människor som arbetskraft. Den ekonomiska, politiska och sociala utvecklingen frigjorde initiativkraft och företagsamhet. I Småland finns denna kreativa småföretagaranda ännu levande. Utvecklingen på landsbygden skedde från husbehovsslöjd till saluslöjd och förlagstillverkning. I städerna utvecklades möbelsnickeriet under 1700-talet till ett högtstående modepräglat hantverk.

Under 1700-talets senare del ökades träexporten påtagligt och gick bl a till Västeuropa. Då fanns i dessa trakter vid snart sagt varenda bäck ett vattenverk, som försågade timmer och malde spannmål till husbehov och avsalu. I början av 1800-talet var Småland landets främsta virkesproducent och Kalmar och Västervik räknades till landets största exporthamnar för virke.

Vägbyggandet fortsatte på 1700- och 1800-talen och höll då hög europeisk standard.
Den svenska industrialiseringen kännetecknas av att den i huvudsak genomfördes på landsbygden.

Målilla tingshus från 1790-talet representerar det tidigare Aspelands och Handbörds domsaga eget tingslag. Tidigare låg tingshuset i Gårdveda.

1700-talet och början av 1800-talet var järnhanteringens glansperiod i norra Kalmar län. Då fanns här ett tiotal järnbruk, varav två i Hultsfredstrakten Hagelsrum (1748) och Rosenfors (1802).

Första gången en del av Kalmar regemente mönstrade på Hultsfreds slätt var 1630. Regementet flyttade dit 1796 och ”Slätten” var till 1918 fast mötesplats. Ännu finns ”militära” byggnader kvar vid Silverån från regementstiden då Hultsfred var militärt centrum inom det forna indelningsverket. På södra delen av ”Slätten” har sedan urminnes tider till in på 1920-talet kreatursmarknad hållits. När järnvägen kom skedde en kraftig tillväxt av Hultsfreds tätort.

Stora byggnadsprojekt som kyrkobyggnader från denna tid finns i Järeda (1881), Vena (1787-1801) och Målilla (1820-14).

I Dalsebo finns en väderkvarn från mitten av 1800-talet. Den är i dag ett museum.

Industriell tid (1850-)

Den industriella revolutionen blev mindre dramatisk i Sverige än i andra europeiska länder. Här kunde de tekniska, ekonomiska, kulturella och sociala förändringarna växa fram jämsides med de ursprungliga näringarna för att sedan överta deras plats.
Jordbrukets omstrukturering genom skiften frigjorde arbetskraft för stadsnäringar. Genom teknikutvecklingen av ångmaskiner, elektricitet och dess överföring via vattenkraftutbyggnad och järnvägar kunde nu stadsindustrier etableras oberoende av vattenkraftens läge. Efter 1900 började verkstadsindustrins produkter exporteras i växelverkan med utbyggnad av den transoceana linjesjöfarten. Monopolisering ägde rum av strategiska sektorer inom näringslivet genom sammanväxt av industri- och bankvärlden.

I Hultsfredstrakten industrialiserades jordbruksnäringen i livsmedelsindustrins mejerier, kvarnar och bryggerier. Skogsnäringen utvecklades i sågverk, trä- och pappersmassatillverkning, pappersbruk, möbelindustri, husbyggnadsindustri och tryckerier.Bergsnäringen utvecklades i mekaniska verkstäder.

Det var i Virserum som den maskinella möbelindustrin i Sverige tog sin början på 1880-talet.

En kraftig befolkningsökning från början av 1800-talet förbyttes på 1860-talet och decennierna fram till 1910-talet genom emigration till befolkningsminskning p g a missväxt och missnöje inom jordbruksbefolkningen. Från hela Kalmar län utvandrade denna tid ca 69 000 personer till USA. På 1880-talet nådde utvandringen sin kulmen.
Bondebefolkningen anpassades till de nya näringarna genom en rad olika samhällsåtgärder, varav den allmänna skolgången, stadsbyggandet och den allmänna värnplikten varit mest avgörande.

Etablerade 1800-talsindustrier i drift av kulturhistoriskt intresse är Silverdalens pappersbruk (1874) och Rosenfors bruk (1802).

Järnvägsnätet i Hultsfredstrakten byggdes ut under 1870-1920-talen. I anslutning till järnvägsstationerna utvecklades de nya industrierna, tillsammans med banker, handel, skola, post, kulturbyggen och hotell med restauranger. Sågverk fanns tidigt i Hultsfred, Järnforsen och Mörlunda. Möbelindustrier i Hultsfred, Järnforsen, Målilla, Hultarp, Virserum, Rosenfors och Mörlunda. Husindustrier finns i Hultsfred.

1920-talet var i mycket en andra stormaktstid med kraftig tillväxt i landet grundat på export av produkter från verkstadsindustrin, cellulosa och järnmalm i samband med kapitalexport.

Hultsfreds tätort utvecklades till att bli en av Sveriges största snickeriindustriorter med bl a tillverkning av monteringsfärdiga småhus i trä. I jämförelse med övriga samhällen i landet är Hultsfredstrakten en småskalig och lugn del vid sidan av de stora trafikstråken och städerna. Kyrkobyggen från denna tid finns i Lönneberga (1872), Virserum (1882) och Hultsfred (1936).

I kommunen har vägar, industrier och bostäder successivt byggts ut i takt med samhällsutvecklingen i stort. Flygfältet strax norr om Hultsfreds tätort är en viktig trafikknut för snabba transporter i Sverige, när industrisamhället nu går över i tjänstesamhället där informationsarbete med hjälp av datateknik blir allt mer väsentligt.

Territoriella avgränsningar

Nuvarande Hultsfreds kommun består i grunden av de sju socknarna: Lönneberga, Vena, Järeda, Virserum, Mörlunda, Målilla och Tveta.

Fram till 1822 var Gårdveda en egen socken, för att sedan sammanslås med Målilla socken. Detta skedde när de bägge socknarna av ekonomiska orsaker tvingades bygga en ny och gemensam kyrka.

Av de sju socknarna låg endast Vena i Sevede härad, medan de övriga bildade Aspelands härad.

Sockenindelningen har troligen sin bakgrund i 1000-talets bebyggelsestruktur. Den nuvarande kommungränsen skär in i eller saknar delar av ovan nämnda socknar. Dessutom utgörs grunden i kommunbildningen av Aspelands härad med sina gränser huvudsakligen anpassade efter socknarna. Endast bygden kring Vena tillhörde Sevede härad som också bildade häradsgräns mot öster.

Avgörande för byarnas placering i landskapet har varit tillgången på dels odlingsbar mark, dels betesmark. Då den odlingsbara marken varit begränsad har jordbruket i dessa och liknande trakter varit mycket beroende av boskapsskötsel. Detta återspeglas i odlingsstrukturen där den dominerande odlingsformen har varit ensädesbruk som kräver riklig tillgång av stallgödsel. Endast i det öppna landskapet kring Emån och dess tillflöden har tresädesbruk införts och utvecklats kring Kristineberg och liknande storgårdsmiljöer.

Vad beträffar jordbrukets effektivisering har de flesta byarna storskiftats från 1700-talets mitt och fram i 1800-talets första hälft.

Storskiftet fick först ordentligt genomslag mot slutet av 1780-talet och de flesta byarna var färdigskiftade omkring år 1800. År 1826, d v s året innan lagaskiftes-reformen trädde i kraft, storskiftades det för sista gången inom den nuvarande kommunen. Det kulturlandskap som idag kännetecknar många miljöer inom kommunens gränser, bär tydliga spår efter storskiftena och ovanligt många miljöer och detaljer har bevarats från denna tid.

Emedan storskiftet i det närmaste blev fullständigt genomfört lagaskiftades knappt 30 byar och av dessa de flesta kring åren 1830 och 1840. En senare grupp skiftades först kring år 1880, vilket är den främsta förklaringen till det bevarade kulturlandskapet av 1700-tals karaktär.

Orterna i Hultsfreds kommun

Mörlunda-Tveta

Mörlunda, ”Skogsbevuxet myrland” omnämns 1339.
Emådalens område kring Mörlunda och Tveta är av utomordentligt stort värde för kommunens kulturhistoria. I detta stora öppna landskap har från stenåldern och fram till våra dagar folk levt och verkat. Tidsperioden fram till 1100-talet är rik på stenålders-, brons- och järnåldersgravar, slagghögar, sinnerskutor, förhistoriska vägar, fångstgropar, tjärdalar, offerkällor samt kommunens äldsta kyrka, allt samlat kring sjövägen Emån.

Här finns också exempel på medeltida bybildningar som radby och klungby.
Danska krigshärar brände gårdar och byar under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Mörlunda kyrka från 1845 är byggd på platsen för två tidigare kyrkor.
Under hela 1800-talet anordnades marknader i Mörlunda. I slutet av 1800-talet fanns i Mörlunda pottaskefabrik, kimröksbruk, mjölkvarnar och sågkvarnar. I början på 1900-talet drevs snickeri och möbelfabriker vilka visat god bärkraft.

Målilla

Målilla, omnämns 1329 ”Malhella” (kan betyda ”mötesplats på berghäll”).

Redan under yngre järnåldern kan Gårdveda ha varit centralorten i ett större administrativt distrikt. Från mitten av 1300-talet till 1400-talets början låg tingsplatsen i Tingsberg eller Komberg. Därefter är Hägelåkra känt som tingsplats fram till början av 1600-talet. Tingsbyggnad uppfördes kring 1670 i Målilla, nybyggdes igen 1755. Nuvarande byggnad är från 1797. Den var i funktion till 1918 då Aspelands härad och Handbörds härad blev sammanlagda och uppgick 1965 i Oskarshamns domsaga.
Målilla var mönstringsplats för Smålands fotfolk år 1621.

Kyrkan i Målilla från 1822 har på samma plats haft flera tidigare byggnader, vilka blivit nerbrända under krig. I kyrkbyn väster om kyrkan växte en bebyggelse av främst mangårdar med 1 1/2-planshus upp. Dessa är ursprungligen belägna ett stycke från gatan i stora trädgårdar. Bebyggelsen har kompletterats med enstaka större sekelskiftesvillor. Öster och väster om bykärnan blandas en bebyggelse bestående av mindre hus med egnahemsbebyggelse.

Rosenfors

Rosenfors är ett bruksnamn från tidigaste 1800-tal. Rosenfors är ett brukssamhälle kring förädling av järnmalm. Den äldsta råvaran var sjö- och myrmalm från sjöarna Hulingen i Hultsfred/Vena och Illern i Mörlunda. Av sjömalm framställdes råmalm som exporterades. Verksamheten intensifierades från vikingatid och tidig medeltid. Slagghögar på många håll i den centrala delen av kommunen är minnen från denna tid.

Under 1600- och 1700-talen bedrevs kvarnrörelse i dåvarande Qvarnsö i Rosenfors, där det fanns två naturliga vattenfall. 1802 anlades Rosenfors järnbruk, där vattendrivna stångjärnshammare bearbetade järnämnet. Kring bruket växte ett typiskt brukssamhälle fram, i det mesta beroende av brukets konjunkturer. Det var framför allt vallonättlingar som var smeder och som kom från andra håll i landet och nu bosatte sig i Rosenfors.

Järnmanufaktur anlades år 1802. Där förädlades tackjärnet från Hagelsrums masugn (från 1742) vars sjömalm i sin tur kom från sjöarna i trakten bl a Hulingen och Illern. Grönsten till processen hämtades från stenbrottet vid Brånhorvan vid Hulingen. Exporten av järnprodukterna gick i stor utsträckning till England.

I slutet av 1800-talet lades masugnsdriften i Hagelsrum ner. I Rosenfors fortsatte driften i spiksmedjan och mekaniska verkstaden.

Under hela 1800-talet anordnas marknader i socknen.

På 1870-talet, då järnvägen byggdes till Rosenfors, anlades mejeri (nerlagt 1966) och snickerifabrik (nerlagd 1957).

Möbelfabrik fanns 1904-1934 och från 1909 mekanisk verkstad.

Virserum

Virserum omnämns 1278 ”Widisrum,” ”röjning i skogen.

Virserum har anor som boplats sedan stenåldern. Här finns gravar bl a från denna tid. Tätorten har länge varit den naturliga marknads- och handelsplatsen. Första kyrkan byggdes på 1300-talet, kanske redan på 1100-talet, på den plats där dagens kyrka från 1880-talet står.

I centrala orten finns tre vattenfall, vilka har utnyttjats för kvarnar och kraftproduktion. Mellan 1830-1890 växte den industriella tillverkningen kraftigt, här fanns då pappersbruk, såg, spinneri och färgeri. På 1880-talet startades en möbelindustri och Virserums Sparbank. I början av 1900-talet kom också en affärsbank.

Det var i Virserum som den maskinella möbelindustrin i Sverige tog sin början på 1880-talet, och det är här som en stor del av landets företag i möbelbranschen har sitt ursprung.

Järnvägen från Växjö anslöts 1911 och från Hultsfred 1921. På 1920-talet startade ytterligare fabriker och byggdes offentliga anläggningar.

Virserum ligger mycket vackert i landskapet och har en intressant stadsmiljö i centrala delen, som är av stort kulturhistoriskt värde. I Virserums hembygdspark har samlats intressanta kulturbyggnader med bland annat Fröåsa handpappersbruk.

På privat initiativ, i samarbete med kommunen, folkrörelser m fl, har ”Träarbetarnas Museum” i Virserum tillkommit. Här har man återskapat den industrimiljö som var aktuell före elektrifieringen: vattenhjul som, via olika transmissioner/remmar etc, driver de olika äldre träbearbetningsmaskinerna. Museet finns i rätt miljö, på ”Bolagstomten”, där tidigare möbeltillverkning bedrivits.

Järnforsen

Orten omnämns första gången 1337 som Öaerithe, men redan år 1355 förekommer stavningen Järhida. Den nuvarande kyrkan, på vars plats det tidigare stått två träkyrkor, byggdes 1771. Den har renoverats tre gånger 1848, 1926 och 1939. En vandrande munk påstås redan omkring år 1450 ha gjutit en av kyrkklockorna.
En stor händelse i ortens historia var när järnvägen mellan Vetlanda och Järnforsen invigdes den 14 juli 1906. Den allmänna trafiken på denna järnväg uppehölls fram till den 1 september 1961.

Den 14 maj 1987 invigdes dock en ny järnväg, den s k Emådalsbanan, som binder samman industrierna inom området Vetlanda-Järnforsen-Pauliström.

År 1805 bodde 753 personer i Järeda församling. 1986 låg invånarantalet på 836.

Hultsfred

Hultsfred omnämnd 1320 ”Huluszfarahult” (deras skogsdunge, som bor vid sjön Hulund Hålsjön).

Sedan urminnes tider till in på 1920-talet hölls kreatursmarknad i oktober varje år på södra delen av det som idag kallas Silverslätten. Tidigare marknadsbodar finns idag bevarade på Skansen i Stockholm.

På 1300-talet tillhörde Hultsfredsområdet troligen den heliga Birgittas make Ulf Gudmarsson Hjorthuvud.

Hulingsryds gästgivargård fanns från 1600-talet fram till 1878.

Sjön Hulingen (Hulung, den ihåliga sjön) har varit mycket fiskrik i gångna tider, bl a på siklöja, och var säkert ett tungt vägande skäl till bosättningen. Ett annat skäl var att i sjön fanns rikligt med sjömalm, vilken användes vid den tidigare järnhanteringen som råvara till masugnarna i Hagelsrum och i Storebro (i Vimmerby kommun). Nuvarande Strandpromenaden är platsen för ortens tidigaste industri och där platsen för upplag av sjömalm och kol samt för smältning. Den plats där centrala tätorten ligger idag kallades förr för Hulingsryds hage.

På Hultsfreds slätt mönstrade delar av Calmare Regemente första gången 1630, under svensk stormaktstid, då erövringskrig i länderna kring Östersjön skulle äga rum. När indelningsverket på 1680-talet skulle börja fungera, erfordrades utbildning av de inhemska knektarna och en mötesplats för detta. År 1685 inspekterades trupp på slätten och 1687 var där övning. Kung Karl XI kom vid fler tillfällen till Småland för dessa mönstringar av fotfolk och ryttare. År 1688 tog kungen in på Hulingsryds gästgivargård. Kalmar Regemente blev helt utplånat vid slaget vid Poltava 1709 under Karl XII, vilken också besökt Hultsfreds slätt.

Sporadiska övningar ägde rum av Smålands husarer och Calmare Regemente fram till 1796, då regementet permanent installerade sig på slätten och var förlagt där till 1918. Slätten ansågs lämplig för militärövningar eftersom den var rymlig, småbevuxen, plan, vacker och ”bekvämt belägen”. Kung Oskar II inspekterade regementet 1880 och Gustaf V 1913. Soldat- och kulturlivet på regementet förde till trakten både varor och människor som starkt påverkade både omkringliggande landsbygd men också tätorternas tillväxt. Några ursprungligen militära byggnader återstår ännu på Hultsfreds slätt, där idag Hultsfreds sjukhem ligger.
Den första järnvägen till Hultsfred byggdes 1874, då ortens kraftiga tillväxt startade. Stationssamhället blev ju, som i andra orter i kommunen, en länk i nätverket mellan landsbygd och andra marknader. Det blev en naturlig affärsplats i det alltmer industrialiserade samhället.

Den första 1800-talsindustrin i orten var bryggeriet, tätt följt av ett flertal trävaruindustrier och sedan mekaniska verkstäder och gjuteri. 1898 byggdes den första snickerifabriken.

Bebyggelsen var år 1900 huvudsakligen utsträckt efter den gamla landsvägen mot Linköping, Storgatan.

Samhället kunde då delas in i två huvudsakliga delar, väster och öster om järnvägslinjen Nässjö-Oskarshamn.

Stationssamhället växte fram hastigt från mitten av 1870-talet när järnvägen väl fungerade. Mellan banan Hultsfred-Västervik och landsvägen växte ett bostadsområde fram och av kartan från år 1902 att döma hade också ett antal tomter nyligen avstyckats men ännu ej bebyggts. Detta bostadsområde tillkom och fick sin form av järnvägsbanans sträckning som styrdes av bl a befintlig bebyggelse, men också av nödvändigheten av att kunna erhålla en perrong och ett stationsområde invid och parallellt med Nässjö-Oskarshamns-banan. Den förra järnvägslinjen hade ett eget lokstall där idag SJ:s godsstation finns.

Omkring år 1890 fanns ett antal centrala byggnader. Stationen, hotellet, snickeriet (nu slakteri), bryggeriet vid ån, Fröklängningsanstalten, fattighus, frikyrkor och säkerligen några handelsbodar. Omkring 1910 fanns drygt 100-talet fastigheter i det då föga planlagda samhället.

Väster om järnvägslinjerna fanns förutom den nämnda bebyggelsen längs Södra Storgatan dels en bebyggelsegrupp norr om Silverån, dels en söder om ån mellan stationsområdet och S Storgatan. Den förra i anslutning till nuvarande kvarteret Oredan och Sämjan.

Under 1920-talet växte orten ifrån moderorten Vena och blev år 1927 egen köping för att kunna utvecklas vidare. Vid tiden för köpingens bildande hade Hultsfred 1 750 invånare. År 1929 fastställdes den första stadsplanen, som säkrade den fortsatta expansionen av tätorten.

Kyrkan i Hultsfred byggdes 1936. Kommunens största ort har alltså den yngsta kyrkan.

Småindustrierna i orten blev på 1950-talet storindustrier tack vare järnvägsförbindelserna som gjorde orten till ett affärs- och servicecenter med nyetableringar och omlokaliseringar.

Från att ha varit en av landets största snickeriindustriorter med bl a tillverkning av monteringsfärdiga småhus i trä är näringslivet i Hultsfreds tätort idag mer mångfacetterat.

År 1958 startades reguljärflyg vid Hultsfreds flygfält.

Vena

Vena omnämns 1337 (”sank ängsmark”).

I Vena tätort har funnits bebyggelse åtminstone sedan 1300-talet, då kyrka fanns här. Här låg Malmroten, platsen där socknens sjö- och myrmalm samlades in för transport till järnbruken. Sjöarna Hulingen och Versjön m fl hörde till Storebro bruks rätt att ta sjömalm för masugnen i Storebro, Vimmerby kommun, åtminstone sedan mitten av 1600-talet.

Vena kyrkby har bevarat sin karaktär av jordbruksby med Käreby och Främsteby som centrala områden. Flera vägar strålar samman i Vena och här har marknader hållits under långa tider.

Kyrkan är byggd på 1700-talet, liksom sockenstugan och prästgården. Den tidigaste kyrkan uppfördes troligen på 1100-talet på samma plats som dagens kyrka. Den är näst Linköpings domkyrka den största i stiftet.
I Vena hembygdspark vårdas det museala byggnadsarvet. Där uppförs även olika bygdespel och hålls musikdagar.

Visböle
Visböle by är en unik bondby av medeltida radbytyp. Före 1700-talet levde man här i storfamilj. Näringslivets utveckling under 1700-talets början medförde en kraftig befolkningstillväxt. Ursprungsgårdens bytomt och åkrarna styckades radvis i den nya ägoindelningen. Den äldsta gården i byn är från början av 1700-talet. Byn ligger vackert i landskapet på en kulle med utsikt över dalgången med den ålderdomligt småskaliga åkerindelningen.

Dalsebo
Dalsebo by ligger i ett landskap med åkerformer och vägsystem som har likheter med det sena 1700-talets landskap. Byn, som skiftades 1771, ligger kvar på den gamla bytomten. Bebyggelsen är välbevarad och typisk för 1800-talets landsbygd. En väderkvarn från 1800-talet är numera museum.

Silverdalen

Namnet Silverdalen är från 1930-talet, tidigare ”Lönneberga-Råsa hållplats”. Samhället växte upp kring det år 1874 grundade pappersbruket och järnvägshållplatsen Råsa.

Silverdalen är ett brukssamhälle kring förädling av trä och papper.
På 1600-talet fanns vid det naturliga fallet i Silverån en mindre kvarn.
I början av 1800-talet fanns drygt tjugo pappersbruk i Kalmar län. Pappersmaskiner började införas på 1830-talet och till Silverdalen (då Hällefors bruk) kom en maskin, den andra i landet, från Lessebo på 1890-talet. Då hade redan 1874 uppförts sågverk med hyvleri, och maskiner installerats för tillverkning av slipmassa och sedan kartongpapp. På 1880-talet tillverkades påsar och kuvert, med bl a företag vid Haddarps kvarn som underleverantörer. Efter 1900 infördes ångkraft som komplement till vattenkraften och sedan elektricitet. På 1920-talet byggdes ny vattenledning från Lillån och ny damm för elkraftgenerering. På 1930-talet gjordes nya utbyggnader för vattenkraft, pannhus, ångturbiner och pappersmaskin.

På 1940-talet tillverkades i Silverdalen papperet till telefonkatalogen, till de Åkerlundska veckotidningarna och varuhuskatalogen Åhlén & Holm.

Under 1950-70-talen har ytterligare förbättringar genomförts av verksamheterna. Bruket hjälpte på 1940-talet anställd att komma över mark, för 50-talet egnahem. Bruket har också ekonomiskt stött sjukkassa, idrottsanläggningar, samlingslokaler och företagshälsovård.

I Silverdalen bildades tidigt nykterhetsrörelse (1882), musikkår (1894) och idrottsföreningar (1923). Skolan byggdes 1933.

Lönneberga

Lönneberga omnämns 1334, ”dunge av lönnträd” och ”berg”.

Från 1200-talet är Gunills kapell känt på Åkarps kulle i Lönneberga. Kyrkan byggdes 1341, återuppbyggdes på 1580-talet och brändes ner 1612 under Kalmarkriget och återuppbyggdes igen 1616. På 1690-talet renoverades den och revs slutligen 1870. Den nuvarande kyrkan blev färdig 1872. Flera frikyrkoförsamlingar finns i Lönneberga.

Lönneberga är riksbekant genom Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”. I Lönneberga hembygdspark vårdas det museala byggnadsarvet.

Vattensåg har länge drivits i Haddarps kvarn. Under slutet av 1800-talet startades bl a mekaniska verkstäder och oljemotorfabrik. Efter brand på 1920-talet byggdes nuvarande möbelfabrik.