”Jag är en gammal man och har upplevt många stora svårigheter. De flesta av dem inträffade aldrig.”

foto på Cynthia Strömberg, barn- och utbildningschef

Så sa Mark Twain en gång för längesedan.

Ofta tänker jag på hur rätt han faktiskt hade. Jag har förmånen att få leda en grupp skolledare som aktivt har arbetat bort den känslan. En orädd och modig skolledargrupp som vågar se runt hörnet och välja vägar för våra kunders bästa, även om vägarna ibland inte är bekväma. Någon gång ibland händer det i allafall. Att vi målar upp dem – svårigheterna som kanske skulle kunna inträffa, problemen som aldrig dök upp och rädslorna som nästan alltid sitter i våra egna huvuden.

I övrigt upplever jag ganska ofta att just rädslan för att lämna det trygga håller människors inneboende kraft tillbaka. Vi har en hög förändringstakt och det är ett krav. Våra styrdokument och farten samhället snurrar i kräver det av oss. Om föräldrar känner igen sin egen skoltid i våra verksamheter har vi misslyckats. Så radikalt har uppdraget förändrats de senaste åren.

Efter många år som chef blir jag inte längre förvånad över frågor om det nya. De inleds inte sällan med orden ”men om”. Men om samverkan inte kommer att funka med kollegorna på min nya arbetsplats…? Men om vi inte kan göra det i våra nya lokaler…? Men om eleverna inte kommer att gilla mitt nya arbetssätt…? Men om…?

Det är spännande att Mark Twain så väl lyckades ringa in en kärnfråga. För vet ni vad som så gott som alltid händer sen? När vi väl genomfört förändringen. Då händer det. Det som stärker och det som ytterligare driver utvecklingen framåt och får oss att våga ta nästa steg även nästa gång. De som varit med i förändringen säger: Tänk så bra det blev. Varför var vi så rädda? Varför motarbetade vi det här? Det här borde vi gjort för längesedan. I alla genomtänkta förbättringsarbeten händer precis detta. Jag har faktiskt inte ett enda undantag att berätta om.

Jag respekterar människans natur. Det nya är vanligtvis otäckt

eller som Härdevik brukar uttrycka det: Om man vaknar varje dag och vill förändra något är man ovanlig och borde troligen medicinera.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur vi bättre kunde använda all den energi vi lägger på att måla upp scenarion som med stor sannolikhet aldrig kommer att inträffa.

Som ni säkert förstår är mitt medicinskåp välfyllt, eller borde vara. Precis som mina skolledares. Så min övertygelse är att vi nästan alltid har ett val när vi ställs inför en förändring.
Vad väljer du?

Cynthia Strömberg
Barn- och utbildningschef